Vart jag än i världen vänder står jag där med tomma händer

 Eftersom energi är en bristvara och bör hanteras med största möjliga försiktighet när jag vet att det blir dagar då jag måste hålla ihop så kommer jag självklart inte att uppdatera bloggen dagligen.

Men då jag tror, eller ska jag säga vet 😅 att om jag offentliggör något är det större chans att jag genomför det jag tänkt, för om jag har nån som peppar mig, funderar på hur det går… feedback, både ris & ris är det lättare att hålla i och fullfölja.

I slutet av oktober förra året var jag på en (meningslös) utredning (mycket snack och lite verksta) på sjukhuset i Umeå och det var sagt att efter utredningen skulle saker så att säga åtgärdas och i slutändan skulle det resultera i bättre livskvalitet för mig.

Nu hände typ ingenting. Efter drygt sju månader står jag i princip på samma ruta som jag gjorde före utredningen i slutet av oktober.

Eller… rehab teamets läkare rekommenderade att det skulle tas diverse prover, bland annat på sköldkörteln och i januari efter provtagning upptäcktes det att jag hade väldigt låg ämnesomsättning och behövde medicineras.

Rehab teamet skrev en ”att göra-lista” som min läkare tyckte var bra… sa han. Det var flera punkter och allt gick egentligen ut på att försöka förbättra min livskvalitet.

Den första punkten var att jag skulle träffa fysioterapeut kontinuerligt och få feedback och hjälp… så jag kunde stämma av hur min egen träning gick och få respons.

Än har jag inte träffat fysioterapeut eftersom det enligt fysioterapeut på sjukstugan inte kändes nödvändigt, jag kunde beställa tid om jag kände behov… det har jag faktiskt inte gjort, kändes meningslöst.

Jag skulle träffa en arbetsterapeut… svaret var typ detsamma, arbetsterapeut tyckte inte det var nödvändigt.

Sedan punkt tre rår jag själv över att jag ännu inte fått någon tid inbokad, det var meningen att jag skulle träffa en psykolog eller kurator eftersom rehab teamets psykolog ansåg att jag behövde någon att prata med. Jag hade kunnat få en tid och prata med den kurator som finns på sjukstugan, men det vägrade jag.

Jag vill inte vända mig ut och in och bli betraktad av någon som jag känner, någon jag träffar på Coop när jag handlar, inte någon som är vän med mina familjemedlemmar.

Då skulle jag få träffa någon i Vilhelmina.

Men än har ingenting hänt.

Om jag nu var deprimerad och hade ångest, var i stort behov av samtalsstöd - så står det i min journal - så är det väl märkligt att jag efter sju månader fortfarande står på nån sorts väntelista.

Jag hade absolut kunnat ”bråka”, legat på och försökt få tid hos fysioterapeut och arbetsterapeut men ärligt talat så med deras inställning kändes det inte speciellt skoj och när det gäller samtalskontakt så ifall jag upplevde att det var nödvändigt då skulle jag antingen ha accepterat det som erbjöds, fast det kändes jäkligt obekvämt… eller försökt få annan hjälp snabbare.

Det fanns fler punkter 🫥 och det har hänt ungefär samma lika på varje punkt, det enda som gjorts är typ så där femtioelva olika provtagningar och för varje nytt blodprov så blir jag typ sjukare, får fler diagnoser. Viss medicinering har förändrats, antingen tagits bort eller lagt till.

Hur som haver så vet jag ingenting i nuläget förutom att den Vita rock jag träffade för typ en vecka sedan sa det skulle bli ny provtagning och återbesök om tre månader.

Vilken väg jag än väljer så måste jag ta mig framåt, jag kan titta i backspegeln, men måste fokusera på framtiden 

Från och med i morgon så ska jag påbörja en kostomläggning… mer om det senare.

Denna vecka som kommer har jag/vi en del inplanerat så det lär bli tyst närmaste dygnet. Jag lär inte uppdatera bloggen fören tidigast onsdag, men det beror på mitt mående.