Fjorton

 Jag läste Sara i Åre blogg där hon betygsätter sitt liv och jag gillade verkligen idén 👍

Det är ju lätt att bli sittande i hemmabubblan och typ vara ”nöjd” fast man egentligen vill ha förändring, men då förändring kräver aktiv handling så blir man sittande, sittande i väntan på att något ska hända.

Om jag skulle betygsätta mitt liv, denna Alla ❤️ dag så skulle mitt liv antagligen inte få ett godkänt slutbetyg 🤪

Jag har delvis tappat motivationen… det känns som jag kört rejält fast, i en uppförsbacke.

Jag kände det igår när jag hade veckans digitala dejt med dietisten.

Just nu står jag och stampar utan komma nånstans.

Torsdagens Frost promenad 14.45

Torsdagens promenad med Teddybjörnen när klockan var 16.00 och det blev ett helt annat ljus

Men att kasta in handduken och lägga mig under täcket i väntan på att ryssen kommer känns väl inte direkt som någon bra idé ☺️

Jag pratade med dietisten om att jag ville ha mer energi, bättre livskvalitet och dagar med liv, inte ett liv då jag staplar dagar på hög.

Jag funderar på om min O-motivationskänsla hör ihop med att jag känner hur inskränkt mitt liv är - yes box jag är på väg ut ur stadiet nummer 1️⃣”jag mår så skit och är så trött att jag inte bryr mig om nånting”, till stadiet nummer 2️⃣”jag mår lite - en aning - bättre och nu vill jag det ska hända något, jag behöver stimulans”, det stadiet som antagligen är jobbigast för alla inblandade eftersom jag inte orkar/kan typ aktivera mig själv och göra saker utan hjälp utanför hemmet/närområdet vilket kräver engangemang av familjemedlemmar ☺️ ”typ roa mig” 🤪

Livet är inte lätt för nån och absolut inte lätt för de familjer med någon närstående som på grund av sjukdom/funktionsnersättning kräver mer hjälp.

Men ärligt talat är det frustrerande att behöva hjälp, att be om hjälp och vänta på att få hjälp… att acceptera att den som ska hjälpa mig bestämmer och sätter reglerna.

Att vara beroende och behöva be om hjälp, typ be om lov (‼️) så fort det handlar om saker/aktivitet eller ”roligheter”, det är frustrerande och gör att jag känner mig både hjälplös och värdelös.

Jag begriper att det kan vara svårt för den som inte är/har varit i min situation att förstå, det är ju så här att de färdigheter man har saknar man inte förrän de försvunnit.

Även om jag inte kanske skulle gjort något speciellt roligt på egen hand ifall jag nu kunde 🤔💭❓men jag hade då haft ett val.

Om någon vill veta vad stadiet 3️⃣ är så är det när jag är 🔆inbillningsfrisk 😊 när jag är i detta mer sällsynta läge KAN jag klara mig mer själv och kan göra saker utan hjälp 😜

Jag TROR att jag blir deprimerad, ledsen, dyster och känner besvikelse när jag är i början av stadiet 2️⃣ eftersom jag då upplever saknad.

Dagens promenad bild minus 12

Jag har ju börjat jobba med ACT - acceptera det jag inte kan förändra.

Att acceptera min sjukdom, att det går inte att förändra på så vis att jag blir frisk.

Att acceptera att livet är som det är. Acceptans. Förståelse att det jag inte kan förändra måste jag acceptera. Hur jävligt det än känns och hur gärna jag helst vill det ska bli ett annat resultat.

Det jag kan förändra - är mig själv och hur jag tänker/förhåller mig till livet.

En av mina hemläxor är att reflektera och fundera över olika uppgifter jag fått och hur jag tänker efter gått igenom det kapitlet.

Jag tror att denna övning - att reflektera - skapar en förändring hos mig. Vilket antagligen är meningen med uppgiften.

När jag får frågan: när skrattade jag sist? vad gör mig glad? 

Och svaret är i princip: jag vet inte?

På måndag har jag dejt med ACT-team och förhoppningsvis mår jag bättre efteråt, kanske hittar jag tillbaka på rätt spår och möjligen kanske jag får hjälp att hitta min borttappade motivation.

Ha en fin Alla ❤️ Dag❣️

För mig känns det bra att Elin kommer hem❣️