Just nu
Här sitter jag och väntar på min tur... I måndags ringde arbetsterapeuten och frågade i princip ifall jag ville ha en permobil. Jag blev galet ställd och lät dum, dummare, dummast. Arbetsterapeuten frågade om både det ena och det andra... läkaren jag pratade med för snart två veckor sedan hade skrivit till henne att jag var besviken på hur jag blivit behandlad. När jag var till Umeå, Norrlands Universitets sjukhus på utvärdering så blev ett åtgärdsprogram planerat, men det hände ju typ ingenting... kontakten med kurator i Vilhelmina och ACT fick jag ju själv ordna. Nu typ 1 1/2 år senare och en vikarierande arbetsterapeut så plötsligt händer något. Idag ska vi ha ett samtal och spåna... vad vi ska spåna vet jag inte riktigt och jag vet inte vad det blir för fortsättning. Men BARA det att det rörs om och något plötsligt händer är ju rysligt positivt. Sedan OM jag vill ha en permobil eller inte, det känns ju som om jag ska gå på mina fötter - hur kort bit jag än går/klarar av ...