Livshäxan gläntar på dörren

  Acceptera, acceptans… Inom ACT innebär acceptans inte att man gillar eller tycker om det som händer, utan snarare att man erkänner och tar emot sina upplevelser som de är, utan att döma eller försöka ändra dem. Jag TROR att största anledningen till att jag kände ”nu ger jag upp” är att det ger så motsägelsefulla besked från sjukvården. Varje ny Vit Rock har nya idéer och det ska hända både det ena och det andra… bättre livskvalité, bättre mående etcetera utlovas.  Jag får höra att NU‼️ NU‼️ska det bli bättre… och sen händer ingenting…  den sjukgymnast jag träffade i tisdags har jag aldrig träffat tidigare, denna sjukgymnast har idéer och en vilja att försöka hjälpa… precis som den nya vikarierande arbetsterapeuten MEN ärligt talat så tror jag inte riktigt nånting förrän det händer, det har varit mycket snack och väldans lite verkstad hittills. Den åtgärdsplan rehab teamet gjorde oktober 2023 ”hamnade mellan stolarna” 🫩 detta eftersom berörda instanser inte ansåg att de...

 Accepterar det jag inte kan förändra… många gånger jäkligt lätt i teorin, att säga (speciellt till andra 🤪) men svårare att genomföra…  Att förändra hur jag tänker… genom att acceptera det jag inte kan förändra. Livet är det som händer medan vi är upptagna med att planera andra saker”, sa John Lennon en gång. ACT betonar att smärta, både fysisk och psykisk, är en naturlig del av livet. Att kämpa emot detta obehag leder ofta till mer lidande. Istället uppmuntras individer att acceptera sina inre upplevelser utan att döma eller värdera dem. 1a juli bjöd till att börja med på en fin sommardag. Med temperatur över +20 kändes det riktigt skönt. För ovanlighetens skull denna sommar kunde jag gå en Frostpromenad klädd i ”bara” linne och trekvartslånga leggings, jag som typ alltid fryser var lättklädd 🤪 Tisdagen avslutades dock mindre bra. Mitt besök hos sjukgymnasten blev både bra och fruktansvärt nedslående… jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men kanske h...

 Här sitter jag och väntar på min tur...  I måndags ringde arbetsterapeuten och frågade i princip ifall jag ville ha en permobil. Jag blev galet ställd och lät dum, dummare, dummast. Arbetsterapeuten frågade om både det ena och det andra... läkaren jag pratade med för snart två veckor sedan hade skrivit till henne att jag var besviken på hur jag blivit behandlad. När jag var till Umeå, Norrlands Universitets sjukhus på utvärdering så blev ett åtgärdsprogram planerat, men det hände ju typ ingenting... kontakten med kurator i Vilhelmina och ACT fick jag ju själv ordna. Nu typ 1 1/2 år senare och en vikarierande arbetsterapeut så plötsligt händer något. Idag ska vi ha ett samtal och spåna... vad vi ska spåna vet jag inte riktigt och jag vet inte vad det blir för fortsättning. Men BARA det att det rörs om och något plötsligt händer är ju rysligt positivt. Sedan OM jag vill ha en permobil eller inte, det känns ju som om jag ska gå på mina fötter - hur kort bit jag än går/klarar av ...