Kapitel 28🌟Planera ingenting, ha inte några förväntningar

 Jag försöker verkligen ”Acceptera det jag inte kan förändra” och jag försöker på riktigt se ljust på framtiden oxh tänka det går bra, det går bra och det kommer bättre tider 🫩

Får jag höra EN gång till att DET kommer fler tillfällen så kräks jag.

Det är för många inställda planer som radar upp sig och ett liv som stått på vänt så länge för att jag ens tror, kan inbilla mig att det kommer bli bättre.

ME/CFS är en SKITsjukdom och VAD det nu är som försämrar mitt redan dåliga mående vet jag inte 🤔💭❓ men jag tror det behövs en undersökning och en engagerad läkare.

Ett riktigt problem är att jag inte vet vad som gör mig glad eller när jag var glad på riktigt senast gången 

Bild fredagskväll strax efter midnatt 

Jo men yes jag förstår inte denna återkommande diskussion om vinter/normaltid och sommartid för att få ljusa sommarkvällar 😜 igår kväll +12 grader varmt

Min lördag blev inte som planerad och jag hade väl orealistiska förväntningar eftersom jag ens inbillade mig att det skulle funka.

Om jag inte hade haft förhoppningar och sett framemot en utflykt i nostalgi och roligheter i minnenas kvarter så hade jag antagligen tyckt att lördagen var förhållandevis okey.

Om ribban är låg så blir besvikelsen lägre. MEN om NU valet är bäst att inte ha några planer, inga förhoppningar och inte se någon framtid i sikte vad har jag då att leva för?

Men eller och ska jag verkligen orka fortsätta leva ett så inskränkt liv 🤔💭❓ärligt talat OM jag ramlar över en annan lösning så kanske jag väljer det.

Det är ju inte bara mitt liv som är satt på livstids paus utan även J & Elin har fått försakat mycket på grund av min sjukdom.

Bilder från lördagen 

Förutom denna kombinerade Frostpromenad och blommor på bild pratade jag med min Carina och det hjälper faktiskt när livet är lite extra tungt, japp både promenader och att prata med min Carina är räddare i nöden❣️❣️

Just nu… den senaste tiden har jag tyckt att det är en hel del som skaver och är fel, inte bara läkare som är nonchalanta och oengagerade utan även den närmaste omgivningen och yes jag förstår att folk blir less på mig som mår lite bättre/okey ena dan och kraschar dan efter, inte klarar att fullfölja planer och inte orkar umgås.

Dessutom är jag otroligt less på att behöva be om hjälp och skjuts, sällskap och så vidare för att jag ska klara av att ta mig någonstans.

Människovärdet sjunker väldigt snabbt.

Jag har medelsvår me/cfs och det har blivit sämre med åren 🙄 men de senaste tio veckornas försämringar känns inte som om de hör ihop med MEdiagnosen.

Och inte med min ålder 😜 jag är visserligen en dag äldre idag jämfört med igår… men att jag blivit skröpligare efter operationen för ungefär tio veckor sedan är inte åldersbetingande.

En tanke 🤔💭 under torsdag, fredag och igår lördag kunde jag inte dricka kaffe… dels så smakade det dåligt 🙄 och dels var jag för illamående trots jag tog min medicin mot illamående 🫩 idag så smakade kaffe helt okey och jag drack utan ”illamående” efteråt.

Jag lever ett rätt inrutat och i princip innehållslöst liv.

Japp. Just nu är jag rejält nertryckt i det svarta hålet 😶

Det är ju inte bara en möjlighet till utflykt som försvunnit det är ju även en del av mig som är helt borta… 

Avslutar med bilder från Teddypromenaden

Och jo yes OM jag inte hade en planerad utflykt som blev inställd så hade jag antagligen tyckt att lördagen var en helt okey dag.

Även om vi hade vetat jag efter klockan 13 lördag skulle må bättre hade det inte hjälpt mycket eftersom jag inte visste på fredagskvällen hur mitt mående skulle vara och att tillbringa tre timmar på ”resande fot” kräver att man - åtminstone jag - är okey, vi skulle ha åkt hemifrån vid 8tiden.

Och yes hur man har det och hur man tar det är själva grejen och just nu är jag nedtryckt i det svarta hålet.

Livet borde vara något mer än bara att överleva från en dag till den andra… att leva inte överleva.